Hanchens

Idag fick jag och Ida sovmorgon!! Var förstås uppe vid 6-tiden och gav katterna mat, men sen sov jag vidare nästan en och en halv timme. Skönt!! Det behövdes nog.

Innan jag och Ida vaknade drömde jag om min sötaste häst jag hade när jag var mindre. Jag fick honom när jag var 14 år. Han hette Ranco och var en väldigt stilig arabkille. Tyvärr var ju det på den tiden vi inte använde digitalkamera, men jag kanske kan leta fram ett kort på min snygging och få in i datorn senare.

Hästars ålder räknar man lite knepigt. Redan vid sitt första nyår säger man att de är åringar, dvs ett år. Ranco var född 1991, och när jag fick honom julen 1994 var han ju egentligen tre och ett halvt år men med denna räkning var blev

Ranco fyra år när jag fick honom och ingen inridning var påbörjad vilket är väldigt sent. Åren innan hade jag skött om honom och det han kunde så långt måste jag nog säga att jag lärt honom. Vi kom aldrig riktigt igång jag och min skrutt. Ibörjan när jag bara satt på honom gick det tokbra! Han var lugn som en gammal ko. Det såg riktigt bra ut när vi kom igång att trava. Han var riktigt mjuk och fin. Ska inte säga att han gick i form, för han hade inte börjat jobba, men han litade på mig.

Sen hände det som inte fick hända. Han fastnade i något som låg på ridbanan. Fortfarande oklart vad det var för något. Han blev i alla fall rädd och jag ramlade av. Min medhjälpare blev nog också rädd och härifrån fick vi nog börja om. Han blev aldrig någon riktig ridhäst hos mig, till min stora sorg. Det skulle förstås gått bra, men det klaffade aldrig mellan mig och medhjälparen.

När han kom till nästa familj gick det bättre. Hela familjen var engagerad och de hade ridhus vid stallet, vilket också gör det lättare att träna. De såg en hopphäst i honom (han mätte nog som ponny i mankhöjd), han hoppade jättefint!

I alla fall. I min dröm var han tillbaka. Det var en blandning av nutid och då tid. Jag skulle fortfarande jobba honom med grunderna, men ville flytta honom till barnens ridskola.

Min fina kille!! Sedan åtta år betar han på de ständigt gröna ängarna. Och galopperar runt. Hans pappa hade tävlat på gsloppbanorna. Han skulle omöjligt kunna vara tillbaka hos mig. Han skulle blivit 20 år i år.

Nu ska jag leta efter bilder så att ni får se honom....